Med främmande arter avses växter, djur eller andra organismer som människan oavsiktligt eller avsiktligt har introducerat utanför artens naturliga utbredningsområde. En främmande art har med människans avsiktliga medverkan överskridit sina naturliga spridningshinder, såsom kontinenter, hav eller berg.
Alla främmande arter är inte skadliga. Med invasiva främmande arter avses arter som har konstaterats hota den biologiska mångfalden.
Invaderande arter tar sig in i ett land på egen hand. Det vill säga att de arter som på naturlig väg sprider sig till Finland till exempel till följd av det varmare klimatet, är invaderande arter. Bestämmelserna om främmande arter rör alltså inte dem.
Vitkindad gås är ingen främmande art, utan en invaderande art för den har spridit sig till Finland på egen hand. Arter som sprider sig utan människans medverkan berörs inte av bestämmelserna i lagen om främmande arter.
Mera information om termer och definitioner.
Det lönar sig alltid att rapportera alla upptäckter av invasiva främmande arter på webbplatsen Vieraslajit.fi > observationer.
Målet är att få närmare information om hur brett arterna har spridit sig och hur förekomsterna påverkar naturens biologiska mångfald. Detta i syfte att kunna bekämpa arterna i områden som också med tanke på kostnaderna ger bästa resultat. Upptäckter av främmande arter kan du också rapportera till den egna kommunens miljövårdsmyndighet.
Mer information om EUs förordning om främmande arter, den nationella lagstiftningen och hanteringsplaner.
I unionsförteckningen ingår de invasiva främmande arter som EUs förordning om främmande arter ska tillämpas på. Om förteckningen föreskrivs i en särskild förordning av EU-kommissionen. Förteckningen uppdateras efter behov.
Den nationella förteckningen innehåller sådana invasiva främmande arter som inte ingår i EU-förteckningen men som kan betraktas som skadliga i finländska förhållanden. Bestämmelser om förteckningen utfärdas genom förordning av statsrådet. Förteckningen uppdateras efter behov.
Invasiva främmande arter enligt bestämmelserna om främmande arter är de arter som finns upptagna i unionsförteckningen eller den nationella förteckningen över invasiva främmande arter. De främmande arter i strategin för främmande arter som tills vidare inte ingår i någondera förteckningen betraktas därför som främmande arter som berörs endast av 3 § i lagen om främmande arter. Enligt denna paragraf är det förbjudet att låta sådana främmande arter sprida sig i omgivningen.
Det bästa sättet att bekämpa och stoppa spridning av de här främmande arterna är att vi sprider information om de skador som arterna medför samt om sätten att bekämpa dem. Det är in tillåtet att låta förökningsbara växtdelar sprida sig utanför trädgården eller växtplatsen. På samma sätt som du bekämpar de arter som ingår i förteckningarna kan du bekämpa dessa arter med hjälp av till exempel frivilliga informations- och utrotningskampanjer.
Invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen eller i den nationella förteckningen får du inte importera till Finland från länder utanför EU och inte heller från andra EU-länder. En sådan art får inte födas upp, säljas eller marknadsföras. Det är förbjudet att släppa ut sådana arter i miljön.
Samma förbud gäller arterna i den nationella förteckningen. Genom statsrådets förordning kan det dock utfärdas bestämmelser om att något av förbuden inte tillämpas på en art som tas upp i den nationella förteckningen eller på vissa användningsändamål för arten. Det är emellertid alltid förbjudet att släppa ut arten i miljön.
Eftersom det är förbjudet att odla en invasiv främmande art måste fastighetens ägare eller innehavare på sitt område utrota en förekomst av en invasiv främmande art som de odlar. Enligt lagen om främmande arter kan det dock vara tillräckligt att effektivt innesluta arten (dvs. hindra spridningen) i stället för att utrota den.
Skyldigheten att utrota en art kan således gälla även förekomster som spridit sig från en grannfastighet eller något annat ställe i omgivningen, även om de inte odlas aktivt. Till exempel bör alla i grannskapet vidta bekämpningsåtgärder samtidigt och i samarbete för att arten effektivt ska förhindras att sprida sig på nytt.
Eftersom kommunen äger allmänna områden ska den sörja för att invasiva främmande växtarter inte förökar sig där. I synnerhet när det gäller förekomster av en invasiv främmande växtart på områden som kommunen regelbundet sköter, såsom gators grönområden, parker och badstränder, finns det utifrån lagen om främmande arter grunder för att i allmänhet likställa förekomsterna med odling av arten.
Väghållaren ansvarar för skötseln och underhållet av områden som hör till en väg. Till ytan är dessa områden mycket stora, och underhållsbehovet och innehållet i underhållet varierar betydligt även på ett och samma vägavsnitt. Detta ska beaktas när man bedömer om det finns grunder för att en förekomst av en invasiv främmande växtart på ett område som hör till en väg ska likställas med odling.
Det är förbjudet att importera, föda upp, odla, sälja eller på annat sätt inneha de arter som ingår i dessa förteckningar.
De förbud och begränsningar som gäller de nya arter som finns upptagna i förteckningen trädde i kraft sommaren 2019. Därefter är det förbjudet att importera arterna och gamla lager måste i regel förstöras. Företagen får dock fortfarande under två års tid sälja arterna till sådan forskning eller medicinsk produktion som det beviljats särskilt tillstånd för. Efter dessa tidsfrister får företagen inte längre ha dessa arter i lager. Till konsumenterna får arterna inte längre säljas.
Du kan rapportera till den regionala NTM-centralen som övervakar att lagen om främmande arter följs. Du kan till exempel skicka ett meddelande till NTM-centralernas kundservicen för miljöfrågor.
Närings-, trafik- och miljöcentralen övervakar att bestämmelserna i EU-förordningen och den nationella lagen och förordningen om invasiva främmande arter följs. Tullen övervakar att bestämmelserna om införsel följs.
Riskhantering av invasiva främmande arter kräver framför allt kunskap och människornas egen förståelse för hur skadliga arterna är samt ett gott samarbete för att bekämpa arterna. Resultat nås i första hand genom kommunikation och rådgivning utan myndigheternas tvingande åtgärder. Det är också det effektivaste sättet som ger hållbara resultat.
Främmande arter som ingår i unionsförteckningen eller i den nationella förteckningen får inte avsiktligt odlas på en fastighet. Om du till exempel har planterat en sådan växt i trädgården som ingår i dessa förteckningar, ska du ta bort växten och förstöra växtdelarna för att stoppa spridning av växten.
Om en invasiv främmande växtart växer på en fastighet som kontinuerligt används och sköts av fastighetens ägare eller innehavare, betraktas det som odling av växten, oberoende av hur växten ursprungligen har spridit sig till trädgården och oberoende av om det rör sig om aktiv skötsel av växten eller passiv tolerans mot den.
Eftersom det inte är tillåtet att odla invasiva främmande arter, ska ägaren eller innehavaren utrota växterna, även de växter som spridit sig från grannfastigheten eller någon annan plats i omgivningen. Om växten har spridit sig från grannens mark, ska grannarna inleda bekämpningen samtidigt och gärna i samarbete för att kunna stoppa spridningen på ett effektivt sätt.
Att inte utrota främmande växtarter är inte ett brott.
Om en art på grund av försummelse sprider sig utanför fastigheten, kan ägaren åläggas en skyldighet att utrota även de förekomster som spridit sig utanför fastigheten.
Det är inte tillåtet att odla, på annat sätt inneha eller släppa ut i miljön arter som ingår i unionsförteckningen eller den nationella förteckningen. Ägaren eller innehavaren till åkrar och åkerkanter (till exempel en jordbrukare) ska utrota invasiva främmande arter från de områden som hen använder och sköter.
En främmande art kan dock sprida sig till fastigheten på egen hand och växa där utan någon som helst vård, till exempel på åkerkanter. Även en sådan förekomst kan betraktas som odling om områdena används och sköts av ägaren, oberoende av om växten sköts aktivt eller om det bara gäller att passivt tolerera den. Om en art sprider sig utanför fastigheten, kan ägaren åläggas en skyldighet att utrota även de förekomster som spridit sig ut i miljön.
NTM-centralen övervakar att lagen om främmande arter följs. Information om goda bekämpningssätt, bland annat när det gäller blomsterlupin, kan hittas i artskorten och i hanteringsplanen för bekämpning av nationellt invasiva främmande arter.
NTM-centralernas kundservice ger på regional nivå råd i frågor som gäller främmande arter och information om bekämpning.
Kommuner har uppmuntrats att låta utföra bekämpning i form av sysselsättningsarbete samt att bidra till frivilligverksamhet för att utrota främmande växtarter. Vissa kommuner uppmuntrar invånarna och föreningarna att ordna och delta i talkoarbete. Även olika organisationer ordnar frivilligt talkoarbete. Om du som markägare tillåter, kan växterna eventuellt tas bort till exempel i frivilligt samarbete, såsom olika talkoarbeten. Information om talkoarbete för att utrota skadliga växter samt om kontaktuppgifter på finska finns att få till exempel på webbplatsen allergia.fi.
Hanteringsplanen för bekämpning av nationellt invasiva främmande arter innehåller primära sätten att bekämpa till exempel vresros. Vresros används allmänt som en prydnads- och nyttoväxt. Därför har man reserverat en längre tid för utrotningen, det vill säga fram till sommaren 2022. Under denna tid vill man också utreda för olika situationer lämpliga sätt att utrota vresros. Fastighetsägarna informeras om sätten. Förbudet gäller inte rugosarosor som är förädlade från vresrosen, till exempel hansaros.
Att ta bort växter kräver alltid markägarens tillstånd. Allemansrätten ger dig rätt att plocka växter, men att gräva eller ta bort växter på någon annans mark än den egna är inte tillåtet utan markägarens tillstånd.
För alla åtgärder som en enskild person vidtar i en annans område behövs ägarens eller innehavarens samtycke om det inte handlar om allemansrätten. Det gäller även allmänna områden, till exempel kommunens friluftsområden, parker och badstränder. Även om kommunen ger dig lov att plocka icke fridlysta växter i ett friluftsområde, betyder det i regel inte att du helt får förstöra växterna, inte ens invasiva främmande arter. Även i det fallet att kommunen i praktiken godkänner utrotning av invasiva främmande arter på kommunens mark bör man fundera på om enskilda åtgärder för att utrota växterna är till nytta med tanke på bekämpningen eller om åtgärderna snarare kan bli till skada (om växtdelar som kan föröka sig sprids eller fel arter utrotas). Kommuner ska i första hand uppmuntra människor att rapportera om upptäckterna till den kommunala myndigheten. Rapporteringen ska också vara så enkel som möjligt.
Vissa kommuner uppmuntrar invånare och föreningar att ordna och delta i talkoarbete kring främmande arter.
Nej, det kan du inte. Av säkerhetsskäl är det totalförbjudet att röra sig i ett järnvägsområde. Om du upptäcker stora förekomster av främmande växter vid en järnväg rapportera på webbplatsen Vieraslajit.fi > observationer eller till Trafikens kundservice.
Om du får markägarens tillstånd, får du ordna talko. Du måste alltid få markägarens tillstånd. När det gäller kommunens mark, kan du fråga tillstånd av kommunens miljövårdsmyndighet. Det ska du göra innan du samlar ihop talkoarbetare.
Vissa kommuner uppmuntrar invånare och föreningar att ordna och delta i talkoarbete kring främmande arter.
Information om talkoarbete för att ta bort skadliga växter samt kontaktuppgifter finns. Om du vill ordna talko invid en vägkant, kontaktar du Trafikens kundservice. Tillstånd ges dock inte för arbete som sker vid motorvägar eller motortrafikleder.
På grund av de negativa effekter som invasiva främmande arter har på den biologiska mångfalden har åtgärder förfinats så att bekämpningsåtgärder riktas till områden där de, också med tanke på kostnaderna, ger det bästa resultatet. Specifika mål och åtgärder för att främja bekämpning av invasiva främmande arter från vägområden har inkluderats i hanteringsplanen för bekämpning av nationellt invasiva främmande arter.
I hanteringsplanen ingår till exempel de prioriterade kontrollområdena och de mest kostnadseffektiva kontrollåtgärderna för blomsterlupin. Syftet är att bekämpa blomsterlupin främst från vägområden med högt naturvärde, till exempel i närheten av utrotningshotade arter och naturskyddsområden, och från väg- och gatusektioner vart blomsterlupin nyligen har börjat expandera till. Målet är också att slå ner bestånd av asiatiska sliden längs vägkanterna, och dessutom att utrota vresros från vägsektioner som passerar naturskyddsområden. Även bekämpningsmetoder för att kontrollera stora vresrosbestånd på motorvägar och andra fyrfältsvägar utvecklas.
Bekämpning av vresros, asiatiska sliden och andra invasiva främmande arter kommer att genomföras i samband med vägunderhållnings projekt. Syftet är att bromsa spridningen av blomsterlupin i väg- och järnvägsmiljöer och förhindra des spridning till nya lupinfria vägavsnitt. Att bekämpa eller att helt utrota vitt spridda främmande arter kan på vissa ställen visa sig vara ineffektivt med tanke på kostnaderna, eller rentav omöjligt. I sådana fall anses begränsning av spridningen vara en prioritet snarare än utrotning.
Bekämpning vid vägnätet införs senast när nya regionala entreprenader konkurrensutsätts. Väghållarna, det vill säga Trafikledsverket och NTM-centralen när det gäller staten, samt kommunerna och de privata väghållarna har ansvar för att ta bort främmande arter vid vägkanterna.
Växtavfallet eller ytjorden ska du behandla på din egen tomt eller föra till den kommunala mottagningsstationen för trädgårdsavfall. Växtavfall får du inte lämna i skog eller på olovliga soptippar, vilka är en av de viktigaste spridningskanalerna för främmande arter.
Enligt en anvisning från samkommunen Helsingforsregionens miljötjänster HRM ska du lägga små avfallsmängder (som du transporterar med en person- eller skåpbil eller med ett släp) i en plastsäck och föra till en Sortti-station och vidare för förbränning. Om mängden avfall från främmande arter är stor (transport med en lastbil) ska du enligt HRM lämna avfallet till en anläggning för behandling av bioavfall (stjälkar, rötter, frön) eller till en kompost för grönt avfall (stjälkar och löv, inte rötter eller frön).
Ansvaret hör till de allmänna tillsynsmyndigheterna enligt avfallslagen, det vill säga NTM-centralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten. För de uppgifter som hör till kommunen svarar den kommunala avfallshanteringsmyndigheten. Kommunen ska också ordna bland annat hanteringen av trädgårdsavfall om avfallsinnehavaren begär det på grund av bristande utbud av andra tjänster och avfallet till sin beskaffenhet och mängd lämpar sig för transport eller behandling i kommunens avfallshanteringssystem.
I samband med den tredje hanteringsplanen redogjordes metoder och serviceleverantörer enligt avfallslagstiftningen för att hantera avfall från främmande arter. Planen för avfallshantering blir klar 2021.
Arterna av jätteloka ingår i unionsförteckningen över invasiva främmande arter. Det är förbjudet att odla dessa arter. Pestskråp ingår tills vidare inte i unionsförteckningen eller den nationella förteckningen och den kan du i princip plantera i din trädgård. Plantering rekommenderas dock inte på grund av de skador som spridningen av den orsakar i den omgivande naturen. Trots att en växt av främmande art, såsom pestskråp, inte ingår i någondera förteckningen ska du se till att arten inte sprider sig från växtplatsen.
Lupiner förökar sig effektivt med frön som är grobara en lång tid. Det kan vara svårt att utrota växten helt, men det första steget är att stoppa spridningen. Om du har bara ett fåtal lupiner, ska du gräva upp dem med rötterna en i taget. Om du har en rik uppsjö av lupiner, ska du slå ned dem innan blomningen slutar eller alternativt skär och plockar du bort alla blomställningar. Det är viktigt att du inte lämnar grönavfallet, som övergöder jorden, på växtplatsen. Lupinresterna eller blomställningarna kan du lägga i en kompost eller kratta växtplatsen och lämna avfallet där för att förmultna. Du kan täcka över högen med hållfast plast eller en presenning så att växterna inte fortsätter att växa.
Frön som håller på att mogna känner du igen på gröna baljor. Fröna kan mogna trots att du skurit bort blomställningen. Blomstjälkarna kan du lägga i en plastsäck för att förmultna så att fröna inte mognar. Om en växt redan spridit fröna, är det för sent att slå ned växten eller skära bort blomställningarna. Mogna baljor är bruna och utslagna och fröna har fallit. Bekämpningen ska fortsätta i flera år eftersom fröna som blir kvar i jorden kan växa upp till en planta även flera år senare.
En liten mängd växtavfall kan du lägga i en kompost om temperaturen i komposten är tillräckligt hög (då förstörs också fröna). Små mängder kan du alltså lägga i husbolagets kärl för bioavfall. Ett bra sätt är också att du lägger lupinerna i en stängd plastpåse och kastar påsen i ett kärl för blandat avfall som går till förbränning.
Du får plocka lupiner vid vägkanter eftersom det hör till allemansrätten. Det är dock förbjudet att gå invid en motorväg eller en motortrafikled. Alltid när du rör dig på vägkanter ska du komma ihåg säkerheten: bilen ska du parkera på en parkerings- eller en rastplats och du ska se upp för den förbipasserande trafiken. I en gul säkerhetsväst syns du bättre. Kom ihåg att det kan finnas skräp, såsom glasskärvor eller metalldelar, på vägkanterna.
Att ta bort eller gräva upp lupiner eller andra främmande arter hör inte till allemansrätten utan kräver ett tillstånd. Om du vill ordna talko invid en vägkant, kontaktar du Trafikens kundservice. Tillstånd ges dock inte för utrotning vid motorvägar eller motortrafikleder.
Ja. Vresrosen Rosa rugosa (inkl. dess vitblommiga variant Rosa rugosa f. alba) har klassificerats som en nationellt invasiv främmande art. Odling av arter som nationellt eller i EU klassificerats som främmande arter är förbjuden. De får alltså inte sås eller planteras. Dessutom ska de växter som odlas, till exempel i den egna trädgården, utrotas.
Vresrosen hotar många hotade växt- och djurarter och hindrar stränder från att användas för rekreation. På sandstränder och längs vägar sprider sig vresrosen och blir ett ogenomträngligt buskage som tränger bort de ursprungliga arterna. Även om det inte ser ut som om vresrosen orsakar någon skada där den växer på gården där hemma, kan den spridas till nya växtplatser. Fåglarna tycker om nyponen, och dessutom flyter frön och nypon i vatten och kan driva med vattnen till nya platser.
Du kan läsa mer om de skador som vresrosen orsakar i artkortet.
Hjälp för att identifiera vresrosen hittar du i artkortet för vresrosen och den mer detaljerade anvisningen för identifiering.
Vresrosens blomma har ett enkelt lager kronblad, och i allmänhet fem kronblad. De förädlade varianterna har däremot vanligen blommor med flera lager kronblad alltså klart fler kronblad. För att kunna skilja vresrosen från förädlade varianter med ett enkelt lager kronblad ska du även titta på andra kännetecken, såsom blad och taggar.
Hjälp för att identifiera vresrosen hittar du i artkortet för vresrosen och den mer detaljerade anvisningen för identifiering.
För att kunna identifiera vresrosen ska du fästa uppmärksamhet vid flera kännetecken. Vresrosen skiljer sig från de ursprungliga nyponrosorna i skärgården (kal nyponros R. vosagiaca, tidigare dumalis och hårig nyponros R. caesia) till exempel till taggarnas antal och form: vresrosen har ett flertal raka taggar av olika storlekar, medan taggarna hos nyponrosen växer glesare och de är böjda. Dessutom är vresrosens blommor anilinröda eller vita, hos nyponrosen är de skirt rosa. Både nyponrosen och finnrosen kan klart skiljas från vresrosen med hjälp av nyponen: vresrosens nypon är tillplattade på mitten och har formen av en rova, medan nyponrosens och finnrosens nypon är avlånga.
Tips för att identifiera vresrosen hittar du i artkortet för vresrosen och den mer detaljerade anvisningen för identifiering.
Vresrosen har klassificerats som en nationellt invasiv främmande art och därför omfattas den av odlingsförbud. Den sprider sig snabbt till nya områden och hotar ursprungliga arter.Även om det inte ser ut som om vresrosen i den egna trädgården skulle sprida sig utanför sin växtplats, kan dess frön sprida sig mycket lång till exempel med fåglar eller strömmande vatten. Detta kan orsaka ovannämnda problem på nya områden.
Nej, det måste du inte. Odlingsförbudet gäller inte varianter som är förädlade från vresrosen, såsom hansarosen.
Hjälp för att skilja vresrosen från andra rosor hittar du i anvisningen för identifiering.
Du kan utrota vresrosen mekaniskt till exempel genom uttröttning, dvs. genom att kapa gröna skott på busken. Du kan också täcka beståndet eller gräva upp busken med rötter ur marken.
Efter bekämpningen ska du efterbehandla och följa upp växtplatsen noggrant, eftersom det i marken kan bli kvar rotbitar från vilka nya buskar kan växa. Det är bra att fortsätta observera vresrosens växtplats i några år.
Mer tips om bekämpning av vresros hittar du i artkortet för vresrosen.
Ja. Från och med den 1 juni 2022 får vresrosen inte längre odlas. De växter som odlas ska utrotas, inklusive odlingar av vresros som odlas i kommersiellt syfte.
Odlingsförbudet gäller dock inte varianter som är förädlade från vresrosen, alltså är odlingen av dessa i kommersiellt syfte tillåten även efter att förbudet mot odling av vresros träder i kraft.
Du kan fråga om råd i frågor som gäller främmande arter av NTM-centralernas kundservice för miljöfrågor. Du kan fråga efter råd eller hjälp från din egen kommun. Dessutom erbjuder många organisationer hjälp med att identifiera och bekämpa vresrosen och kan till exempel ordna bekämpningstalkon för främmande växtarter.
Tips om identifiering och bekämpning av vresros hittar du i artkortet för vresrosen. Du kan läsa närmare om hur du på rätt sätt ska hantera och förstöra avfall som uppstår vid bekämpningen i anvisningen om avfallshantering.
Uttröttning av vresrosbeståndet är ett bra sätt att utrota vresrosen från gården eller parkeringsplatsen. Under uttröttningen bör växtplatsen observeras i flera år. Fördelen med uttröttning är att inget växtavfall eller jordmaterial som är svårt att förstöra uppstår.
Många företag tillhandahåller tjänster för att utrota vresrosbestånd. Anvisningar om hur vresrosen kan identifieras och bekämpas hittar du i artkortet för vresrosen. Du kan läsa närmare om hur du ska hantera och förstöra avfall som uppstår vid bekämpningen i anvisningen om avfallshantering.
Vresrosen har odlats i stor utsträckning på gårdar, i trädgårdar och på allmänna områden. Därför har det varit nödvändigt att fastställa en övergångsperiod på tre år för odlingsförbudet för fastighetsägarna och denna övergångsperiod går ut den 1 juni 2022. Dessutom har tillsynsmyndigheten för odlingsförbudet (NTM-centralerna) behövt tid för att förbereda sig.
Om vresrosen växer på en fastighet som kontinuerligt används eller sköts av sin ägare eller innehavare, tolkas det som odling av vresros. Tolkningen är densamma, även om växten oavsiktligt skulle ha spridit sig till området och förekomsten inte skulle skötas aktivt.
Bekämpningen av vresros kräver långsiktigt arbete. Även om det inte skulle ha varit möjligt att utrota förekomsten av vresros helt och hållet då övergångsperioden går ut, är det viktigt att spridningen av vresrosen förhindras effektivt och att bekämpningsåtgärderna fortsätts aktivt.
Ytterligare information hittar du på sidan om odlingsförbud.
Fastighetsägare har en skyldighet att utrota befintliga förekomster av vresros eller åtminstone begränsa skadeverkningarna och förhindra vresrosen från att spridas.
Även om man inte skulle ha lyckats utrota förekomsten av vresros på sin egen fastighet när övergångsperioden går ut, är det viktigt att bekämpningsåtgärder vidtas och fortsätts.
Om det inte är möjligt att utrota förekomsten ska man sträva efter att begränsa skadeverkningarna och spridningen av vresrosen. Om inga bekämpningsåtgärder alls vidtas kan situationen tolkas som odling av vresros. Den NTM-central som övervakar efterlevnaden av lagen kan vid behov bestämma att förekomsterna ska förstöras med stöd av 17 § i lagen om främmande arter.
NTM-centralerna som utövar tillsyn över att odlingsförbudet iakttas kan förbjuda att odlingen som strider mot bestämmelserna fortsätts. Vid behov kan åläggandet förenas med vite eller hot om tvångsutförande. Detta innebär att den åtgärd som inte utförts vidtas på bekostnad av den som strider mot förbudet mot odling av vresros. Man kan även dömas till bötesstraff enligt 21 § i lagen om främmande arter. Behovet av åläggandena bedöms från fall till fall och i sista hand är det den lokala NTM-centralen, som fungerar som tillsynsmyndighet, som bestämmer om dem.
För att hantera riskerna med främmande arter krävs det framför allt att människor förstår att bekämpningen av invasiva främmande arter är nödvändig för att skydda biologisk mångfald och hälsa. I första hand eftersträvas resultat genom kommunikation och rådgivning utan myndigheternas tvångsåtgärder eller straffrättsliga påföljder.
Ja, det får ni. Det viktigaste är att ni förstår riskerna med främmande arter och vidtar åtgärder för utrotning och bekämpning av invasiva främmande arter. För vissa arter, såsom vresrosen, kan utrotningen av förekomsterna ta flera år. Om ni alltså har inlett utrotningen av beståndet av vresros med uttröttning på våren 2022 eller tidigare, kan ni fortsätta utrotningen på samma sätt även efter att odlingsförbudet börjar gälla.
Hanteringsplanen för vresrosen innehåller de prioriterade hanteringsåtgärderna som man bör satsa på i Finland. Vresrosen ska utrotas i mest brådskande ordning i områden som är mest värdefulla med tanke på den biologiska mångfalden och i närheten av dem, särskilt från skärgården och kusten. Dessutom ska bekämpning utföras i naturskyddsområden i inlandet, vid stränder och på åsområden. Det finns dessutom skäl att utrota förvildade och planterade växtbestånd i närheten av förekomster av hotade och nära hotade arter. Dessutom ska bestånd av vresros utrotas och spridningen förhindras bland annat vid vägrenar, på gårdsplaner och i trädgårdar.
Alla de arter som ingår i artgrupperna hör inte till främmande arter. Främmande arter är arter som med hjälp av människan har spridit sig från det ursprungliga utbredningsområdet till nya områden antingen oavsiktligt eller avsiktligt. De arter som på naturlig väg sprider sig till ett nytt område till exempel till följd av det varmare klimatet, är invaderande arter. Bestämmelserna om främmande arter rör alltså inte dem. Artgrupperna i den nationella lagen och förordningen om främmande arter avser bara arter som inte hör till Finlands ursprungliga arter eller som inte spridit sig på egen hand. Detta gäller alla artgrupper. Till främmande rov- och kråkfåglar hör alltså inte de rov- och kråkfåglar som häckar i Finland eller fåglar som till exempel råkar komma till Finland under flytten. Men även farmuppfödda korsningar av rovfågelsarter samt fågelpopulationer som skiljer sig från våra vilda populationer betraktas som främmande arter.
Först måste du vara säker på att det är en spansk skogssnigel. Det är lätt att förväxla spansk skogssnigel med gråsvart kölsnigel som hör till våra ursprungsarter och inte ska utrotas. Andningshålet på spansk skogssnigel sitter framför mitten av ryggskölden, nära huvudet, medan kölsnigelns andningshål sitter bakom mitten av ryggskölden. När du är säker på att det är en spansk skogssnigel ska du utrota den.
I hemmaträdgården samlar du upp sniglarna och dödar dem genom att skära av huvudet eller genom att släppa ner dem i kokande vatten. För att underlätta ditt arbete kan du lägga ut fuktsamlande brädor eller jutesäckar som sniglarna kan krypa under. De döda sniglarna ska du lägga i ett stängt avfallskärl eller gräva ner i jorden så att andra sniglar inte kan äta upp dem. Om du bara har en liten mängd trädgårdsavfall som eventuellt innehåller den spanska skogssnigelns ägg, kan du lägga det i en stängd plastpåse och slänga i ett kärl för blandat avfall eller en kompost med tillräckligt hög temperatur. Sådana komposter är till exempel industriella komposter.
Om det snigeldrabbade området är stort, ska du skala av den kontaminerade marken till ett djup på 10 cm. Den avskalade marken lägger du i en grop i marken eller i högar. Gropen och högarna täcker du med ett tjockt jordlager. Antagligen räcker det med ett jordlager på 0,5 meter. För att få bättre effekt kan du pressa samman jordlagret. Ett tjockt och sammanpressat jordlager gör att sniglarna inte tar sig upp till markytan.
EU-bestämmelserna som kategoriserar signalkräfta som en invasiv främmande art har gällt sedan 2017. Enligt kommissionens genomförandeförordning (EU 2016/1141) kan de invasiva främmande arter som är med i unionsförteckningen och som redan har stor spridning i medlemsländerna, såsom signalkräfta, hanteras till exempel genom fiske, jakt eller fångst eller någon annan typ av skörd för förbrukning eller export, förutsatt att dessa aktiviteter utförs inom ramen för ett nationellt hanteringsprogram. I Finland får du fortsätta att fånga, sälja och använda signalkräfta på samma sätt som tidigare, men utplanteringar i alla vatten, även i nuvarande kräftvatten, är förbjudet, likaså odling.
Kommissionen har i ett skriftligt svar på medlemsländernas detaljfrågor bekräftat att bestämmelserna ovan gör det också möjligt att exportera levande signalkräftor från ett medlemsland till ett annat. Förutsättningen är att importen och exporten ingår i det exporterande och importerande landets hanteringsprogram. Information om hanteringsplanerna.
Du får alltså ta in levande signalkräftor från andra EU-länder till Finland för förädling förutsatt att du ser till att kräftorna inte förökar sig eller kommer ut i omgivningen. Dessa förutsättningar uppfylls om du följer Livsmedelsverkets anvisning 16030 "Import av levande kräftor".
Du kan rapportera alla upptäckter av främmande arter på webbplatsen Vieraslajit.fi > observationer. Hur du ska göra beror på vilken invasiv främmande art du påträffat.
Om stöter på en mink, mårdhund, bisamråtta, sumpbäver eller tvättbjörn ska du kontakta ett lokalt jaktsällskap via jaktvårdsföreningen (riista.fi) eller via Finlands Jägarförbunds distrikt (metsastajaliitto.fi/distrikten). I ett lokalt jaktsällskap kan du hitta en kompetent jägare som kan avlägsna den främmande arten.
Om du påträffar en varghybrid i naturen, ska du gå tillväga på samma sätt som med en varg. I praktiken är det närapå omöjligt att utifrån de yttre kännetecknen göra skillnad mellan en varg och en varghybrid. Att bestämma arten på en frilevande varghybrid ska ske med hjälp av en DNA-analys. Efter att arten är identifierad, kan ett sådant djur elimineras med stöd av Finlands viltcentrals tillstånd. SRVA-aktörerna (storviltsassistans) eliminerar korsade individer.
Identifieringen av arterna bekräftas av aktörer utsedda av myndigheterna. Myndigheten beslutar också om elimineringen av de individer som identifierats som korsningar samt om de aktörer som har rätt att eliminera sådana djur.
Om du ser en varghybrid eller en varg, ring nödcentralen 112 om:
I övriga fall kan du rapportera dina upptäckter till den lokala rovdjurskontaktpersonen på viltcentralens webbplats: Viltcentralens kontaktuppgifter (riista.fi/sv), välj rätt område och rovdjurskontaktperson som uppgift. Den lokala kontaktpersonens namn och telefonnummer får du på Finlands viltcentralens webbplats eller av jaktvårdsföreningens verksamhetsledare. Berätta detaljerat om dina upptäckter och var du gjort upptäckterna. Om du hittar spår eller spillning efter en varg eller en varghybrid eller kadaver som rovdjuren lämnat efter sig är det bra att du även rapporterar om dessa.
Om du i naturen råkar på fiskar av invasiva främmande arter, signalkräftor eller ullhandskrabbor, kan du rapportera dem på blanketten på portalen med främmande arter samt på Naturresursinstitutets webbplatsen kalahavainnot. Om du fångar en fisk av främmande art, släpp inte fisken tillbaka i vattnet.
Om andra arter ska du rapportera på blanketten på portalen med främmande arter. Vid behov ger NTM-centralens kundservice mer information.
Även djurparker kan ta emot sällskapsdjur som är med i unionsförteckningen samt djur som hålls av kommersiella aktörer och djur som påträffats i naturen och som ingår antingen i unionsförteckningen eller i den nationella förteckningen. Djurparkerna får hålla djuren tills de dör av naturliga skäl, men parkerna måste se till att djuren inte förökar sig eller rymmer. Främmande djurarter som lokala djurskyddsföreningar har tagit emot kan också lämnas över till djurparker.
Bestämmelser om fångst och dödande av fåglar och däggdjur som hör till invasiva främmande arter finns i lagen om främmande arter, jaktlagen och djurskyddslagen, och dessutom gäller det att beakta de skyldigheter som följer av naturvårdslagen. Djurskyddslagstiftningen och naturvårdslagen ska iakttas även vid fångst och dödande av andra invasiva främmande djurarter.
Enligt djurskyddslagen får ett djur inte åsamkas onödig smärta och plåga. Ett djur ska avlivas så snabbt och smärtfritt som möjligt, och avlivningen får utföras endast av en person som har tillräckliga kunskaper i den avlivningsmetod och avlivningsteknik som används i fråga om den djurarten samt tillräcklig skicklighet i att vidta åtgärden (djurskyddslagen 3 och 32 §).
På fångst och dödande av fåglar och däggdjur som hör till invasiva främmande arter tillämpas vad som i jaktlagen och jaktförordningen föreskrivs om icke fredade djur (lagen om främmande arter, 16 §). I både lagen om främmande arter och jaktlagstiftningen finns bestämmelser om tillåtna fångstredskap och fångstmetoder.
När man fångar eller dödar en individ som hör till en främmande art ska man iaktta den bestämmelse i naturvårdslagen som förbjuder störning av individer som hör till fridlysta djurarter i synnerhet under förökningstiden, på viktiga rastplatser under flyttningen eller på platser som annars är viktiga under deras livscykel. Arterna ska identifieras med säkerhet. Att fånga eller döda individer som hör till en främmande art på ett naturskyddsområde kräver antingen rätt till det enligt områdets fridlysningsbestämmelser eller tillstånd att avvika från fridlysningsbestämmelserna.
En person som tänker fånga eller döda en fågel eller ett däggdjur som hör till en invasiv främmande art måste ha kännedom om bestämmelserna i lagen om främmande arter, jaktlagen, djurskyddslagen och naturvårdslagen. Att inte följa lagstadgade krav är straffbart. Vid behov ska man be om experthjälp av en erfaren jägare, den lokala jaktvårdsföreningen eller den lokala jaktföreningen.
Kontaktuppgifterna till den lokala jaktvårdsföreningen finns i Finlands viltcentrals söktjänst.
Information om jaktföreningarnas verksamhet finns på Finlands viltcentrals webbsidor om jakt och fås från Finlands Jägarförbund.
I Finland är vilda kräl- och groddjur fredade. Därför är det viktigt att du innan du gör något försäkrar dig att du identifierat arten rätt.
Om djurarten är en invasiv främmande art enligt lagstiftningen om främmande arter (EU-förteckningen eller den nationella förteckningen) som spridit sig ut i naturen och kan leva där, betraktas arten inte som vild enligt naturvårdslagen.
För allt du gör i en annans område behövs ägarens eller innehavarens samtycke om det inte handlar om allemansrätten. Att utrota djur eller växter i en annans område hör inte till allemansrätten, inte ens i fråga om invasiva främmande arter.
Även när du hanterar främmande arter ska du följa djurskyddslagens krav så att du inte vållar onödig smärta eller plåga.
Om du upptäcker en främmande art i naturen, är det bäst att du kontaktar kommunens miljöskyddsmyndighet eller NTM-centralernas kundservice. De kan råda dig hur du identifierar arten och ge information om utrotningssättet samt om det finns behov att samordna åtgärderna med redan pågående eller planerade åtgärder.
Djurparkerna kan hålla invasiva främmande djur som tagits in i EU-förteckningen tills djuren dör av naturliga skäl under förutsättning att parkerna ser till att djuren inte förökar sig eller rymmer.
Den nationella förteckningen gäller inte djurhållning i djurparker.
Varghybrid ingår i den nationella förteckningen, det vill säga att den har genom statsrådets förordning fastställts som en invasiv främmande art i Finland. De arter som finns upptagna i den nationella förteckningen får inte spridas ut i naturen eller importeras till Finland från länder utanför EU eller från andra EU-länder, innehas, födas upp eller odlas, transporteras, släppas ut på marknaden, förmedlas, säljas eller på något annat sätt överlåtas vidare. Om du haft en varghybrid som sällskapsdjur före den 1 juni 2019 då förordningen om främmande arter trädde i kraft kan du ha djuret kvar tills det dör på naturlig väg. Då ska du emellertid se till att djuret inte förökar sig eller rymmer. Du får inte heller överlåta djuret vidare.
Med varghybrid avses i förordningen korsningar mellan en tamhund och en varg i de första fyra generationerna (F1-F4), korsningar mellan en tamhund och en annan hunddjursart i de första fyra generationerna (F1-F4) samt, oberoende av antalet generationer, alla korsningar där den ena föräldern är en av dessa korsningar (F1-F4) och den andra föräldern något annat hunddjur än en tamhund. Ett djur betraktas således som en varghybrid till exempel om det bland dess förfäder från högst fyra generationer bakåt finns vargar och tamhundar. Korsningens egen generation räknas med. Korsningar i den femte generationen (F5) och framåt betraktas som tamhundar. Om man i stället för en tamhund använder till exempel en annan varghybrid, har den nya korsningen fortfarande vargens genetiska egenskaper. Det spelar ingen roll i hur många generationer tillbaka vargen ursprungligen har befunnit sig. Antalet generationer saknar alltså betydelse i sådana korsningar. Ytterligare information finns att få på vieraslajit.fi och anvisningen för uppfödare av varghybrider.
Du får behålla ett sällskapsdjur som ingår i unionsförteckningen eller den nationella förteckningen ända tills djuret dör av naturliga skäl. Ett villkor är att du haft djuret som sällskapsdjur redan innan arten togs upp i förteckningen. Då ska du också se till att djuret inte förökar sig eller rymmer. Du får inte överlåta djuret vidare.
Skunken ingår i den nationella förteckningen som finns som bilaga till statsrådets förordning. Skunk hör till artgruppen rovdjur i punkt 1.1 i bilaga A. Därmed har det sedan 2016 varit förbjudet att importera, föda upp och sälja skunkar. Förbuden gäller emellertid inte individer i djurparker.
Du får behålla skunkar och andra sällskapsdjur som ingår i EU-förteckningen eller den nationella förteckningen ända tills djuren dör av naturliga skäl. Ett villkor är att du haft djuret som sällskapsdjur redan innan arten togs upp i förteckningen. Då ska du också se till att djuret inte förökar sig eller rymmer. Du får inte överlåta djuret vidare.
Invasiva främmande arter som ingår i unionsförteckningen eller i den nationella förteckningen får du inte importera till Finland från länder utanför EU och inte heller från andra EU-länder. Arter av räv och andra rovdjur som inte hör till våra ursprungliga arter är enligt vår nationella förteckning invasiva främmande arter. Du får inte ta sådana djur in till Finland, och du kan inte heller få ett tillstånd för det. Förbudet gäller inte arter som hålls som pälsdjur. Om du registrerar dig som uppfödare av pälsdjur, får du inte automatiskt införa eller hålla sådana djur, utan du ska faktiskt hålla djuren bara i detta syfte. Till exempel rävar som hör till främmande arter får du inte längre föra in till Finland och ha som sällskapsdjur. Du får inte heller ge bort pälsdjur för detta ändamål.
Bestämmelserna om främmande arter innehåller också särskilda förbud mot transport av arter. Transportförbudet gäller emellertid främst kommersiella transporter när djur transporteras till exempel från uppfödaren eller importören för att säljas vidare. Om du däremot som en ägare till ett sällskapsdjur som räknas som en främmande art har med dig det egna djuret under en transport räknas det som normal djurhållning som är tillåten enligt övergångsbestämmelsen.
Om du har haft en gulbukig vattensköldpadda (rödörad vattensköldpadda) eller något annat djur som sällskapsdjur redan innan arten togs in i unionsförteckningen eller den nationella förteckningen kan du hålla det tills djuret dör av naturliga skäl.
Rätten att hålla ett sällskapsdjur av främmande art hör till den som ägde djuret vid den tidpunkten då förbudet började gälla. I EU-förordningen eller den nationella lagen om främmande arter finns inte bestämmelser om överlåtelse till en ny ägare. Utgångsläget är därför att du inte kan överlåta ett sällskapsdjur eller rätten att hålla det till en annan person.
Bestämmelserna är entydiga när det gäller djur i den nationella förteckningen: ägaren får inte överlåta vidare ett sällskapsdjur av främmande art. Syftet är att skydda den ursprungliga ägarens rätt och hens viktiga relation till det egna sällskapsdjuret. Om ägaren senare tycker att hen kan ge bort djuret, finns det inte längre samma behov av skydd.
Rätten att ge bort ett sällskapsdjur ska dock övervägas på nytt när det gäller arterna i unionsförteckningen. Orsaken är att bestämmelserna tolkas på EU-nivå. EUs förordning om främmande arter tillåter inte att en medlemsstat i allmänhet tillåter att alla främmande arter överlämnas till en ny ägare. Enligt kommissionens informella ståndpunkt kan dock utlämning vara möjlig om det finns särskilda skäl för detta. Medlemsstater skall bedöma dessa kriterier på art-för-art-basis, med beaktande av till exempel artens spridning, dess livscykel och alla faktorer som kan göra det svårt att avliva arten.
Till exempel sköldpaddor, som gulbukig/rödörad vattensköldpadda, är långlivade, och kan leva upp till mer än 50 år. Därför är det motiverat att låta dem utlämnas till ett nytt hem under ickekommersiella förhållanden. Djurskyddsföreningar beräknas inte som kommersiella aktörer, så ett sällskapsdjur kan överlämnas till en sådan förening för överföring till ett nytt hem. En rent kostnadsbaserad ersättning som en djurskyddsförening eventuellt begär som överföringsavgift gör inte verksamheten kommersiell.
Förutom klimatförändringen hör det till våra största utmaningar att vi stoppar utarmningen av naturens biologiska mångfald. Förstörda och splittrade livsmiljöer är vid sidan av invasiva främmande arter det största globala hotet mot naturens biologiska mångfald. Främmande arter tränger undan också våra hotade arter till exempel i lundar, på badstränder, ängar och åsar.
Invasiva främmande arter kan orsaka stora ekonomiska konsekvenser antingen direkt i form av skördeförluster, men även indirekt i form av kostnader för bekämpning och kartläggning av arternas utbredning.
Invasiva främmande arter kan sprida sig oavsiktligt via olika kanaler, till exempel med kontaminerade växt- eller förpackningsmaterial, med djur, genom att rymma från gårdsplaner, trädgårdar eller ägarna samt med fordon, tåg eller fartyg. Det finns också flera sätt att bekämpa spridning. Ett kostnadseffektivt sätt är att vi informerar såväl privatpersoner som aktörer som har att göra med till exempel sällskapsdjur, växter eller jordmaterial, om arterna och de skadliga verkningarna. Information till exempel fartygspersonal och anläggningar för behandling av trädgårdsavfall är nödvändig. Mer information om bekämpningen finns att få i hanteringsplanen för att bekämpa invasiva främmande arter och i komplementet till hanteringsplanen.
Jord- och skogsbruksministeriet - uppdaterat Luke 12/2020